För ett år sedan var jag lycklig, på det där sättet som man aldrig trodde att man kunde vara. Firade 2 veckor med min pojkvän, (som nu är X) och livet lekte verkligen. Alla hjärtans dag var något stort, speciellt för mig som var nykär, och en dag jag verkligen såg fram emot. Och nu är den dagen här igen. En dag jag helst bara vill glömma, hoppa över och sova mig igenom. Kärlek för mig är något som man delar med sig av, dels till vänner men även till människor som kommer att bli ännu mer involverade i mitt liv. Men en del människor glömmer bort att man är två i ett förhållande, börjar tänka på sig själva och börjar tappa den andra. En del tappar känslor, andra försöker laga det som är trasigt. Jag tror att det alltid finns hopp för den som vill. Jag tror inte att man kan vara förälskad i en och samma person, livet ut. Det finns olika episoder av känslorna. I början är man förälskad, sk nykär. Efter ett tag går det över i stark vänskap och det är då folk börjar säga att de tappar känslorna. Det är då de flesta ger upp och gör slut. De vågar inte hoppas på att det blir bättre, att efter regn kommer solsken. Jag tror att efter förälskelsen så bygger man upp en vänskap, en vänskap där två människor känner sig trygga och litar på varandra. Då tror jag att man inser att man kan leva med varandra livet ut, just för att man har byggt upp det som nästintill är omöjligt. Dagens människor ger upp för enkelt , jag ser det vart jag än går. Vill bara daska de i pannan och skrika ut att livet är kort och lev varje dag som det vore den sista.

so long suckers